Skriv ut Skriv ut

Stackars George, stackars värld

En grandios självbild, oförmåga till empati. Hur kunde Bush bli som han blev? TOR WENNERBERG hittar svar hos en psykoanalytiker

Under George W Bushs presidenttid har Vita huset utvidgat sin makt på ett sätt som saknar motstycke i republikens historia, konstaterar i en essä i New York Review of Books («Power Grab», 22 juni). Bushadministrationen har «systematiskt försökt trotsa, kontrollera eller hota de institutioner som skulle kunna utmana den: kongressen, domstolarna och pressen». Men framför allt, menar hon, har administrationen angripit den lagstiftande makten, kongressen, och försökt undergräva den maktdelning som regleras i konstitutionen.

Bushadministrationens makterövring, liksom dess öppet demonstrerade förakt för den internationella rättsordningen, är naturligtvis en del av ett större historiskt skeende. Men samtidigt är de, åtminstone till en del, ett uttryck för den sittande presidentens personlighet. Hur Bush fungerar har diskuterats och analyserats utförligt under de år han suttit vid makten, men jag tror inte att någon bedömare har kommit närmare en verklig förståelse för människan George W Bush än psykoanalytikern Justin Frank. Hans bok Bush on the Couch är en djuppsykologisk fallstudie baserad på biografier och vittnesmål om Bushs uppväxt och senare livserfarenheter, och på en ingående granskning av hans beteende som president.

Det är en lysande och samtidigt skrämmande bok som publicerades för två år sedan, i lagom tid före det senaste amerikanska presidentvalet. Det är svårt att tänka sig att väljare som fått ta del av detta psykologiska porträtt skulle ha gett Bush förnyat förtroende, men tyvärr fick boken inte den uppmärksamhet den förtjänade.

Franks psykoanalytiska undersökning kan sättas i samband med den politiska analys som Drew gör i sin essä. Den institutionella makthunger hon sätter fingret på svarar, på ett individualpsykologiskt plan, mot Bushs behov av att manifestera och bekräfta sin upplevelse av grandios omnipotens.
När Bush talade till det amerikanska folket direkt efter den 11 september gav han sina landsmän rådet att fortsätta shoppa som vanligt. Det var hans sätt att hantera de nationella känslorna av förlust och sårbarhet. Som Frank konstaterar tycktes han vilja tvinga på hela nationen sin egen oförmåga att sörja. I stället övergick han nästan omedelbart till att tala om blodshämnd och korståg, också det ett sätt att förneka känslor av förlust och sårbarhet. Den förnekade sorgen uttrycktes som omnipotent vrede, till priset av tiotusentals oskyldiga människors liv i Afghanistan och Irak.

Frank tar hjälp av psykoanalytikern Melanie Klein, som menade att barnet tidigt måste lära sig bemästra och hantera sina destruktiva impulser och den ångest som dessa framkallar. Det börjar med födelsen: den tryggt omslutna tillvaron i livmodern förbyts plötsligt i en otrygg och främmande miljö utanför moderns kropp, och barnet har enligt Klein en rudimentär upplevelse av att det självt har förstört den idylliska existensen i livmodern. Barnet skräms därför av vad det uppfattar som sin egen destruktiva kapacitet.
Barnet hanterar till en början sina skrämmande upplevelser genom att dela upp sina erfarenheter och upplevelser av sig själv och andra i onda och goda. De goda upplevelserna, av modern och av det egna självet, är nödvändiga för barnets psykiska överlevnad, men de hotas av de frustrerande, onda upplevelserna, som därför måste hållas åtskilda från de goda. Genom moderns empatiska omhändertagande lär sig barnet så småningom att hantera sin ångest och sina destruktiva impulser: de goda och onda aspekterna av självet kan integreras och barnet utvecklar förmåga att känna omsorg om andra.

Om barnets känslor, destruktiva fantasier och ångest inte tas emot av en förstående förälder förblir de ohanterliga och intensivt skrämmande för barnet. Ett barn som överges känslomässigt tvingas fortsätta med klyvningen i gott och ont för att hjälpligt kunna bemästra sin ångest.
En idealiserad, grandios självbild kan då bevaras genom att alla negativa (ångestväckande) drag eller egenskaper förnekas och i stället projiceras på omgivningen. På samma sätt som självbilden blir overklig, det vill säga helt igenom god, blir bilden av andra människor starkt förenklad: de uppfattas som antingen helt goda eller helt onda. Förmågan till identifikation och empatisk inlevelse utvecklas aldrig.

George W Bush visar, som Frank konstaterar, tydliga tecken på just ett starkt kluvet tänkande, där världen delas upp i ont och gott och där alla nyanser är bannlysta (eftersom de skulle väcka ångest). Det så kallade kriget mot terrorismen är en kamp mellan godheten och ondskan: USA representerar det goda och alla andra nationer är antingen med USA eller med fienden, som består av «evil-doers». Eftersom Bush ser sig själv som ett Guds verktyg (en del av hans idealiserade grandiosa självbild, som inte tål några komplikationer) så kan han också förneka de destruktiva konsekvenserna av sina handlingar: när hans beslut regnar död och förstörelse över andra så är det ett uttryck för gudomlig rättvisa, eftersom det var Gud som sade åt honom att invadera Irak.

Denna oförmåga att ta ansvar för och gottgöra destruktiva handlingar grundlades under George W Bushs första år i livet. Som sjuåring upplevde han ett svårt trauma när hans lillasyster Robin dog i leukemi, en händelse som enligt Frank förstärkte och befäste destruktiva processer som redan rasade i pojkens psyke. Han fick ingen hjälp med att sörja sin lillasyster, som hade stått honom nära, och inte heller med att integrera de motstridiga känslor och den ångest som hennes död måste ha medfört.
Detta trauma lades ovanpå tidigare djupa brister i samspelet med en kylig och distanserad mor och en fysiskt och emotionellt frånvarande far, som gång på gång svek pojkens förhoppningar om en djupare relation. Det befäste en redan befintlig tendens hos George att förneka svåra känslor och triumfera över sin hjälplöshet genom grandiost, magiskt tänkande. Ett barn som ges budskapet att det inte ska känna sorg uppmuntras i stället att hålla fast vid sina primitiva psykologiska försvar. George W Bush utvecklade, efter sina föräldrars förebild, en kraftfull, livslång försvarsmekanism i form av en självbevarande likgiltighet för andra människors lidande. Samtidigt kom hans sadistiska tendenser till uttryck när han började spränga grodor med smällare (samma sadism som senare, i vuxen ålder, manifesterades när han som guvernör i Texas hånfullt härmade den dödsdömda Karla Fay Tuckers tv-inspelade vädjan till honom: «Please don»t kill me»).

Freud gjorde, som Frank framhåller, en distinktion mellan två typer av kriminella. Dels fanns det de som hade omedvetna skuldkänslor för sina gärningar, dels de som han kallade Undantagen: personer som utsatts för svåra kränkningar tidigt i livet, och som därför anser sig ha rätt att leva ovanför de begränsningar som gäller för andra människor. Denna inställning till lagar och förordningar har upprepade gånger kommit till uttryck i George W Bushs liv, till exempel när han sålde falska id-kort under sin studietid och arresterades för förargelseväckande beteende, när han utnyttjade faderns kontakter för att slippa ifrån krigstjänstgöring i Vietnam (ett krig som han helhjärtat stödde), och när han som trettioåring arresterades för rattfylleri (vilket han sedan försökte mörklägga under sin förstapresidentvalskampanj).
Och som framgår av krigen i Afghanistan och Irak, tortyren i Abu Ghraib och andra fängelser, de olagliga fångtransporterna till hemliga, utomlagliga fängelser i Östeuropa, övergreppen på Guantánamobasen, den hemliga avlyssningen av amerikanska medborgares telefonsamtal, liksom de angrepp på konstitutionen som Drew lyfter fram, så präglar detta grandiosa undantagstänkande hela hans administrations politik.

Ett undantag måste hela tiden fortsätta sätta sig över lagen för att bekräfta sin omnipotens och förnya den känsla av osårbarhet som han behöver för att kunna förneka verklighetens begränsningar. Bush har helt enkelt inte råd att inte tro på sina egna lögner. «Han förnekar sin felbarhet, sin sårbarhet och sin ansvarighet därför att han på en fundamental omedveten nivå känner att han måste göra så för att överleva», konstaterar Frank.
«För första gången på mer än 30 år», skriver Drew apropå Bushadministrationens maktutvidgning, «och i ännu högre grad än då till och med, är nu vår konstitutionella regeringsform i fara.»

Nixons fall för drygt 30 år sedan kan ses som ett resultat av att han hade fått alltför stora delar av det amerikanska maktetablissemanget att vända sig mot honom. Det var det som låg bakom att en mäktig institution som Washington Post valde att göra Watergateaffären till föremål för undersökande journalistik. Det finns många likheter mellan Nixons och Bushs administrationer, inte minst maktfullkomligheten, det långtgående hemlighetsmakeriet och den paranoida synen på omvärlden. En del bedömare har också menat att Bush närmar sig sitt eget «Watergateögonblick», det vill säga den punkt där en tillräckligt stor andel av maktetablissemanget kommer fram till att han utgör en belastning och bestämmer sig för att göra sig av med honom.

Det troligaste är ändå att Bush slipper att någonsin ställas till svars för sina krigsförbrytelser och brott mot konstitutionen. Däremot kommer han, som Frank påpekar, inte undan de sadistiska och hämndlystna objekt som befolkar hans inre värld. Presidentämbetets makt har gett honom näst intill oinskränkta möjligheter att låta andra människor betala priset för hans eget, aldrig erkända lidande. På kort sikt stillar det hans ångest, men den förnekade och projicerade destruktivitet som rasar inom honom gör sig hela tiden påmind på nytt och resulterar i ny förstörelse.

Därför är han också, trots all sin militära makt och sin omnipotenta självbild, i själva verket maktlös mot sin egen ångest.

Tor Wennerberg

http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,854428,00.html

Spread the love
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Facebook Comments

Kommenter. Leave a Comment


This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.