Frågan som inte ens får ställas

YRSA STENIUS om yttringsfrihetens pris. Og om hvem som betaler

Det mest sentrale begrepet i den svenske debatten om makt og ansvar i journalistikken er det her: journalister skal publisere den informasjon de har tilgang til – forutsatt at den er sann og viktig – utan å ta hensyn til utenomjournalistiske samfunnsinteresser, uten å la seg påvirke av om Rikets eller noen annens interesser skades eller gagnes av at det som publiseres blir kjent.


Konsekvensneutraliteten, alltså, en praktisk tillämpning av den svenska yttrandefrihetens grundlagsfästa ställning som överordnad snart sagt alla andra politiska och sociala hänsyn i vårt samhälle. När diskussionen om Muhammedkarikatyrerna flammade som högst i vintras var det konsekvensneutralitetens starka princip yttrandefrihetsfundamentalisterna hävdade med eftertryck: det är ansvariga utgivares rättighet att fria från påtryckningar fatta de publiceringsbeslut de anser lämpligast och deras skyldighet är inte att underlätta tillvaron för vare sig UD, Säpo eller deras motsvarigheter i när och fjärran.
(Stängningen av webbhotellet Levonline utlöste en delvis annan debatt då makten och myndigheten ansågs ha kontaktat fel instans för att få bort de förhatliga bilderna från sajten på vilken de låg utlagda, men det substantiella i den diskussionen rörde dock neutralitetsprincipen – för och emot.)
Även om få ifrågasätter yttrandefrihetens särställning i svensk grundlag är regeln om konsekvensneutralitet alltså inte oomstridd. Redan det faktum att yttrandefriheten har sina lagfästa gränser – låt vara att de är mycket vida – talar ju om för oss att publicitet kan få konsekvenser som samhället beivrar, något som utgivare måste beakta. Många anser att det kan finnas skäl att grubbla över hur publiceringar skadar och gagnar i olika riktningar även i mindre brännheta situationer, även när vi inte slår huvudet i yttrandefrihetslagarna.

Personligen har jag alltid haft svårt för själva idén om en maktutövning – att publicera är att utöva makt, ju mer auktoritativt forum desto mer makt – befriad från omsorg om konsekvenserna av fattade beslut. I en demokrati följs makt och ansvar åt och alla medier som vill omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen måste hålla sig med en ansvarig utgivare. I det begreppet inryms föreställningen om publicitetens följder, som någon måste fundera på och bära just ansvar för.
För all del, jag ska inte göra mig dummare än jag är. Varken Erik Fichtelius, som under sin tid som gästprofessor vid JMK i Stockholm hårdlanserade begreppet konsekvensneutralitet, eller någon annan som har initierat diskussionen, har någonsin menat att journalister ska låta bli att tänka sig för innan de publicerar, att de ska strunta i vad publiciteten kan leda till.
Nej, den firade sentensen «publish and be damned», som är det slagkraftiga engelska uttrycket för vår torra svenska tes, uppmanar i första hand journalister att avstå från självcensur av politisk natur. Det är kärnan i postulatet: journalister respektive andra beslutsfattare i samhället har olika roller och ska inte blanda ihop dem, inte blanda ihop sina ansvarsområden.
Men även så, även om detta är den till synes invändningsfria essensen i konsekvensneutralitetens idé, så fortsätter jag att uppehålla mig vid begreppet därför att det för mig står som illustration till det farliga i att försöka klämma in svåra beslut i enkla formler.
Publiceringsbeslut handlar i princip alltid om att lösa dilemman. En konsekvens ska vägas mot en annan, ett intresse mot ett annat. Ja, till och med argument av politisk natur kan göra sig påminda i sammanhanget, som när man tvekar om att ge offentlighet åt relevanta uppgifter om ett händelseförlopp därför att dessa innebär belastande negativ publicitet för en etnisk minoritet som är föremål för många fördomar.
Formeln som förordar konsekvensneutralitet är inte bara för det mesta obrukbar. Den är riskabel för den leder tanken fel. Den ger sken av att inget dilemma existerar, av att man i valet mellan att publicera och inte göra det kan följa en enkel regel.

När jag under årens lopp i svenska medier har följt debatter om yttrandefrihet och om journalisters ansvar har jag ofta frapperats av att man i Sverige har en väldig trängtan till just enkla eller absoluta regler. Möjligen är det min bakgrund i det finska samhället som ligger till grund för iakttagelsen.
Finland, med sin stora granne i öst, grannen som inte bekänner sig till några andra rättsregler än den som säger att makt legitimerar det mesta, har fått lära sig att höga principer – om exempelvis yttrandefrihet – är mycket bra att ha men att de kan betinga ett högt pris och då måste frågan ställas: Är principen värd priset och vem betalar? Är det viktigare att hålla yttrandefrihetens fana högt än att en smula pragmatiskt hålla tand för tunga om nationella intressen ovedersägligen syns kräva det?
För mig är svaret inte givet. I Sverige är det så givet att frågan förefaller att inte ens få ställas.
Den svenska yttrandefrihetens hjälte, Torgny SegerstedtGöteborgs Handels- och Sjöfartstidning, anses vara förebilden som har präglat svenska publicisters absoluta hållning till det fria ordet. Oförväget publicerade han under andra världskriget sin fräna kritik av Hitler trots att försiktighet var påbjuden från auktoritativt håll. Konsekvent drev han sin linje och tilläts driva den av sin tidnings ägare. Utgången blev mycket lyckosam. Både tidningen och Segerstedt skördade ovansklig ära för sin principfasthet samtidigt som Sverige trots allt undgick Hitlers klor.
I Torgny Segerstedts efterföljd betraktas i Sverige publicistens rätt och skyldighet att ge offentlighet åt sin uppriktiga mening även i den nationella farans stund som ett imperativ utanför all diskussion. Det kan vara av intresse att veta att Segerstedt själv inte alltid var absolut övertygad om att han gjorde rätt i sina publiceringsbeslut. Han saknade absolut inte sinne för de dilemman han var invecklad i även om hans sentida beundrare får honom att framstå som mindre insiktsfull än han var.

Jag ska berätta om Finland decennierna efter andra världskriget för att klargöra hur yttrandefrihetens frågor alltjämt gestaltar sig för mig.
Finland tillhörde förlorarnas skara när andra världskriget hade skövlat färdigt i Europa i maj 1945. Mirakulöst nog undgick landet att ockuperas av den sovjetiska militärmakten på hösten 1944 utan fick i stället till stånd underhandlingar om en separat fred.
Även om Finland aldrig invaderades av främmande makt var landets självständighet djupt ifrågasatt i flera år efter att eld upphör officiellt inträdde den 19 september 1944. Sedan vapnen hade tystnat intog en allierad (läs: rysk) kontrollkommission Helsingfors. Den befattade sig med stort och smått i det finska samhällslivet och utfärdade ofta påbud i olika ting, diktat som djupt kränkte Finlands grundlagar och finsk (nordisk) förvaltningstradition.
För många finländare var den sovjetiska interventionen i landets inre liv svår att smälta och tänder gnisslades ljudligt när hela den finska politiska eliten dömdes till varierande långa fängelsestraff som ansvariga för att Finland och Sovjetunionen hamnade i krig med varandra.
Fram till 1947 rådde dock krigslagar i landet vilket innebar att censur officiellt var införd. Det utbredda missnöjet fick offentligt uttryck endast på omvägar.
Kontrollkommissionen lämnade så småningom landet och förhållandena började stabiliseras. Finlands framtid som självständig nation var emellertid fortfarande ifrågasatt för lång tid framöver. Något egentligt fredsavtal hade ju aldrig ingåtts mellan de krigförande parterna i Europa. Det heta kriget avlöstes av ett kallt krig där de forna allierade i kampen mot Tyskland hamnade på olika sidor järnridån. Finland tillhörde Sovjetunionens intressesfär vare sig landet ville det eller inte, vare sig det sades öppet eller inte.
Varje gång det kalla krigets temperatur sjönk ute i världen svepte isiga vindar in också över Finlands och Sovjetunionens inbördes relationer. Nationella kriser hörde till dagordningen ända till mitten på 1970-talet. I kriser får nationella ledare stor makt förutsatt att de visar sig ha handlag med dessa kriser.
Vad har nu denna historia med yttrandefriheten och dess dilemman att göra? En hel del faktiskt för i denna historia, som till sist ändå blev en otrolig framgångssaga för Finland, ja nästan ofattbar om man ser till hur andra små länder i slagskuggan av diktatoriska stormakter överlevde andra världskriget, spelar de finska opinionsbildarnas sätt att bete sig en viktig roll.

Ett ledmotiv i den finska säkerhetspolitiken var att se till att inga spekulationer uppkom om vart Finland skulle ta vägen i händelse av att det kalla kriget blev varmt. Finland var neutralt men i enlighet med en pakt med Sovjet skyldigt att i skarpt läge bidra till skyddet av Sovjetunionens västgräns i Norden. Det skulle omvärlden veta. Detta skulle den gulögde, misstänksamme diktatorn i Kreml kunna vara förvissad om liksom så småningom hans lika lätt provocerade efterträdare under decennierna som följde.
Problemet var emellertid – och det är här opinionsbildarnas roll blir central – att finländarna i själ och hjärta ju inte var neutrala. Visst ville de leva i fred med Sovjetunionen och visst kunde de väl till nöds acceptera en pakt med den stora grannen även om de var skeptiska, oroliga och visste vad sådana pakter hade inneburit för andra länder, nämligen att Sovjetunionen till sist ändå ansett sig fritt att marschera in.
Men framför allt: Finland var en nordisk demokrati och finländarna ville inget annat än tillhöra väst till livsform och värderingar.
Tiotusenkronorsfrågan för alla ansvariga opinionsbildare var nu, när Finland vid decennieskiftet fyrtio- femtiotal sakta började återgå till ett normalt om än bräckligt demokratiskt liv med fria val och fri press: hur mycket skulle de låta sakernas verkliga tillstånd märkas utåt, hur mycket skulle de tillåtas prägla den offentliga bilden av Finland.
De första åren efter kriget satte ju censuren gränser för vad som sades öppet. Men när censuren försvann var det de ansvariga utgivarna själva – i varje fall formellt – som bestämde hur pressen skulle förhålla sig.
Ingen av dåtidens herrar – det rörde sig uteslutande om herrar – i mediernas redaktionsledningar svävade i okunnighet om att Finlands läge var farligt. Många hade själva gjutit blod, svett och tårar på slagfälten vid Karelska näset, Summa eller var de nu hade befunnit sig.

Det säger sig självt att få var trakterade av tanken att utmana ödet, att låta allt som tänktes och sades om kommunism, ryssar, Stalin, vänskaps-, samarbets-, och biståndspakter, Finlands östpolitik och allt det övriga som var på tapeten i landets inre politiska liv, komma till uttryck.
Visst, de ansvariga utgivarna utsattes för den politiska maktens påtryckningar. Det var för övrigt inte så svårt eftersom pressen i Finland vid den här tiden dominerades av regelrätta partitidningar. Men även de få oberoende organens ledningar stod på olika sätt i kontakt med både president och regering.
Och hur annars?! Finland hade redan betalat ett fruktansvärt högt pris för sin självständighet. Nu skulle man inte genom politisk oförsiktighet förlora det man trots allt, trots alla förluster, hade lyckats behålla. Ordets frihet i all ära, ansåg presidenten, statsministern och några till som kallsvettades natt och dag för Finlands framtid, nu gällde det att hålla ordning. Sitt i båten, herrar journalister! Alternativt: krossa inte fönsterrutor i onödan när vi kämpar i vårt anletes svett för att lappa ihop våra vindpinade fasader! I sådana termer utfärdades varningarna.
Och de ansvariga journalisterna fann sig. Inte utan prut och protester men de fann sig helt enkelt därför att de insåg att det inte nödvändigtvis var de själva som skulle komma att betala det högsta priset för att inte finna sig. Det priset skulle betalas av hela Finlands folk.
Finland hade ingen Torgny Segerstedt. Finland hade ingen som oförväget trotsade makten och skrev det som alla visste. I Finland tog ingen bladet från munnen och talade om vad de flesta tyckte om ryssarnas maktpolitik, om deras inblandning i Finlands inre angelägenheter, om kommunisterna som var Kremls förlängda arm in i Finlands riksdag och om mycket annat som pågick hemma och utomlands som många finländare var djupt kritiska emot.

Förvisso, somliga vågade aningen mer än andra. Vissa lärde sig att säga nästan vad de menade fast på ett inlindat sätt. Men ingen tog på sig rollen som tapper soldat mot den försiktighet som var påbjuden från högsta ort.
Man kan ha olika mening om detta. Man kan hävda att finländska journalister saknade civilkurage. Själv är jag benägen att vara tacksam över rättningen i leden, över att ingen var förmäten nog att börja spela hasard med Finlands säkerhet.
Som Hans Magnus Enzensberger en gång för många år sedan hyllade Michail Gorbatjov och «återtågets hjältar» är jag benägen att hylla de ansvariga journalisterna i Finland decennierna efter kriget och säga att det naturligtvis aldrig är modigt att vara feg men att det kan vara moraliskt eftersträvansvärt ändå.

När väl detta är sagt ska jag omedelbart vända på kuttingen och tala om hur problematisk de ansvariga finska journalisternas hållning blev i längden, när sextiotal övergått i sjuttiotal, när de säkerhetspolitiska konstellationerna förändrats och Finlands läge inte längre var så utsatt.
Den finländska journalistiken hade vid sjuttiotalets början avverkat trettio år av politiska hänsyn och allmän försiktighet som inkluderade om inte täta så dock regelbundna kontakter med politiker i ansvarig ställning. Hur nödvändigt och oundvikligt detta än hade varit i början så får en sådan trettioårig tradition icke önskvärda konsekvenser: det fria ordets elit och maktens elit växer ihop. Kritiska perspektiv på maktutövningen går förlorade. En motiverad ansvarskänsla och försiktighet övergår i en självcensur som tenderar att skydda vissa maktklickar, klickar som dessvärre många ledande journalister själva ingick i.
Jag verkade som journalist i Finland på nittonhundrasjuttiotalet och erkänner mig skyldig själv. Jag tillhörde dem som beundrade Urho Kekkonens politiska ledarskap (ett ledarskap som under lång tid också var beundransvärt) och jag lät mig villigt slukas av de synpunkter på politikens och journalistikens nödvändigheter som florerade i kretsarna kring Kekkonen.
I likhet med så många andra likasinnade anlade jag aldrig något kritiskt perspektiv på maktutövningen i rikets ledning och jag ingick i hela den «ansedda» journalistkår som gjorde vänskapskorruptionen och maktmissbruket i kretsen kring Kekkonen under den sjuke presidentens sista år möjligt.
Möjligen kan jag ursäkta mig själv med att jag vid denna tid var väldigt ung. Vid unga år har man inte utvecklat en motståndskraft mot att «få vara viktig och betydande» i kraft av kontakter med makten, en integritet som förhoppningsvis inträder på äldre dagar. Utan denna motståndskraft blir man lätt kontaktkorrumperad.
För journalister gäller som för alla andra att överväga konsekvenserna av egna beslut och egna handlingar. Journalister måste som alla andra bli informerade om vad deras olika beslut i bästa och i sämsta fall kan leda till. Det kan inte vara förbjudet för den politiska maktens och det politiska ansvarets företrädare att kontakta journalister för att informera dem.
Om sådana kontakter ska betraktas som påtryckning eller ej kan vara en smaksak. Det viktiga är att inga påtryckningsmedel används. Det viktiga är att journalisterna har integritet nog att motstå kontaktkorruption.
Detta i sin tur förutsätter att man som journalist besinnar de politiska kontakternas väsen: de är ofta nödvändiga och viktiga för att man rätt ska kunna bedöma innebörden i vad man själv skriver och publicerar men de är vanskliga ur alla synpunkter, inte minst för strävan att upprätthålla mental integritet och rörelsefrihet om de pågår under alltför lång tid.

http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,921707,00.html

Dele artikkel (Share article by Email) Dele artikkel (Share article by Email)
Spread the love - Sharing is caring